Ja vet inte om ja nånsin kommer få ro i min rastlösa själ?
E ja menad att leva ensam resten av mitt liv? Enbart för att ja e "svår" att leva med?

O varför i hela världen inser man inte sitt bästa förrän de typ e försent?
De kan väl inte ba vara ja som funkar så??

Eller handlar det ba om att man vill ha de man inte har??
Att livet e för kort att HELA tiden välja fel väg? Så det skapar någon form av "panikkänsla"?

Ja avundas er alla där ute, ni som lever tillsammans me nån o känner de där lugnet i själen..
Ni som känner att ni ha valt rätt, hittat "hem"..
Ni som uppskattar varandras bra o dåliga sidor..
Ni som anpassar er till varandra o går framåt TILLSAMMANS..

De e STORT e de, o sjukt värdefullt...



Nu svamlar ja lite,
men de ja vill komma fram till e att de ligger nog något i de där me att ja e "svår" att leva med..

De som e jobbigt ska man vända till sin styrka?